bättre sent än aldrig, i dubbel bemärkelse
HEJ kära vänner och fiender (hoppas ej att jag har fiender dock)!
Nu är det hög tid att jag berättar för er om min dag med Hugo. En av de roligaste dagarna jag har haft här i pastaland. Vi skulle mötas på en bestämd adress inne i Milano, men tyvärr (eller DE FATTMANJO) så var det bilkö in. Paniken började smyga sig på då jag för det första hatar att vara försenad, och för det andra kunde vi omöjligt nå varandra genom t ex telebobo. Till slut var Fårrden parkerad och jag skyndade ner i metron. Milanos metro är inte direkt känd för sina regelbundna tåg, så jag fick vänta i 15 minuter på nästa. Då var jag alltså redan en kvart försenad.
Jaja, jag tog mig in till rätt station och sprang (kul det, att springa vilsen i Milleborre..) dit vi skulle mötas. Trodde jag. Var helt säker på att jag visste vart stället låg å ba: "AAH men vefeeeen jag bor ju här asså jag kan ALLT!!!" Felfelfel. Jag drog upp min enorma turistkarta och började gå tillbaka. Hittade rätt gata men allt såg så dött ut så jag fortsatte att gå. DÅ... domdomdomdom... hör jag en röst ropa bakom mig, och där stod HUUUGOOOO!!! Båda hade irrat runt som galningar, Hugo hade skrivit ett mejl till mig på Facebook i hopp om att jag skulle läsa, innan det hade han varit vid Duomo (helt fel ställe, haha). Lättade och svettiga slog vi oss ner på ett riktigt skithak vid Cadorna, alkisarnas favvishäng.
Till frukost blev det Birra Moretti och pizzette (små pizzor). Klockan tickade på så vi tog bärsen och gick till stället vi skulle varit på en och en halv timme tidigare - Achille Castiglionis studio. Denna man var arkitekt i grunden, men började sedan med industriell design. Jag och Hugge fick en privat guidning av ingen mindre än Castiglionis dotter. Riktigt intressant och inspirerande! Han har för övrigt designat en hylla som JAG VILL HAAAA!!!! Googla!
Hugo hade dagen innan spanat lite på en jättemäktig kyrkogård, så vi åkte dit. Först var det dock dags för pizza! Såklart! En cola på det också! MM GOTT!
Jaja, först gick vi in och tittade på byster med otroliga mustascher. Därefter spårade det ur då jag föreslog att vi skulle göra en videohälsning till stackars Hedvig. Jag hade tänkt mig något oskyldigt "Hej Hedvig! Vi sakna di" men när vi hittade en grav som såg ut som en pyramid började skaparhjärnan gå på högvarv. Då italienare lever för gud och Jesú var det spännande och läskigt att DÖ av skratt inne på denna heliga plats. Vi fick inte nog. Hugo gick t o m in i ett gravhus, allt för att få en schysst scen till filmen. Jag var rädd.
Efter en lång stunds filmande/skrattande gick vi vidare, runt på lite smågator. Dagen avslutades med två cappuccini och sedan ett adjö på Moscovas metrostation.
Trots den otroliga förseningen fann vi alltså varandra, och hade en underbar dag. Hoppas någon annan också vill komma och leka med mig i denna tokiga metropol!
Adjö. Eder Mittz.
Nu är det hög tid att jag berättar för er om min dag med Hugo. En av de roligaste dagarna jag har haft här i pastaland. Vi skulle mötas på en bestämd adress inne i Milano, men tyvärr (eller DE FATTMANJO) så var det bilkö in. Paniken började smyga sig på då jag för det första hatar att vara försenad, och för det andra kunde vi omöjligt nå varandra genom t ex telebobo. Till slut var Fårrden parkerad och jag skyndade ner i metron. Milanos metro är inte direkt känd för sina regelbundna tåg, så jag fick vänta i 15 minuter på nästa. Då var jag alltså redan en kvart försenad.
Jaja, jag tog mig in till rätt station och sprang (kul det, att springa vilsen i Milleborre..) dit vi skulle mötas. Trodde jag. Var helt säker på att jag visste vart stället låg å ba: "AAH men vefeeeen jag bor ju här asså jag kan ALLT!!!" Felfelfel. Jag drog upp min enorma turistkarta och började gå tillbaka. Hittade rätt gata men allt såg så dött ut så jag fortsatte att gå. DÅ... domdomdomdom... hör jag en röst ropa bakom mig, och där stod HUUUGOOOO!!! Båda hade irrat runt som galningar, Hugo hade skrivit ett mejl till mig på Facebook i hopp om att jag skulle läsa, innan det hade han varit vid Duomo (helt fel ställe, haha). Lättade och svettiga slog vi oss ner på ett riktigt skithak vid Cadorna, alkisarnas favvishäng.
Till frukost blev det Birra Moretti och pizzette (små pizzor). Klockan tickade på så vi tog bärsen och gick till stället vi skulle varit på en och en halv timme tidigare - Achille Castiglionis studio. Denna man var arkitekt i grunden, men började sedan med industriell design. Jag och Hugge fick en privat guidning av ingen mindre än Castiglionis dotter. Riktigt intressant och inspirerande! Han har för övrigt designat en hylla som JAG VILL HAAAA!!!! Googla!
Hugo hade dagen innan spanat lite på en jättemäktig kyrkogård, så vi åkte dit. Först var det dock dags för pizza! Såklart! En cola på det också! MM GOTT!
Jaja, först gick vi in och tittade på byster med otroliga mustascher. Därefter spårade det ur då jag föreslog att vi skulle göra en videohälsning till stackars Hedvig. Jag hade tänkt mig något oskyldigt "Hej Hedvig! Vi sakna di" men när vi hittade en grav som såg ut som en pyramid började skaparhjärnan gå på högvarv. Då italienare lever för gud och Jesú var det spännande och läskigt att DÖ av skratt inne på denna heliga plats. Vi fick inte nog. Hugo gick t o m in i ett gravhus, allt för att få en schysst scen till filmen. Jag var rädd.
Efter en lång stunds filmande/skrattande gick vi vidare, runt på lite smågator. Dagen avslutades med två cappuccini och sedan ett adjö på Moscovas metrostation.
Trots den otroliga förseningen fann vi alltså varandra, och hade en underbar dag. Hoppas någon annan också vill komma och leka med mig i denna tokiga metropol!
Adjö. Eder Mittz.
Kommentarer
Trackback